Krönika – Micke Mojjo Nilsson 2014-10-12

”Kung Albert Ormtjusaren”

Det är svårt att hitta en mer suggestiv musikform än blues.  Jag har haft några av mina största och några av mina sämsta konsertupplevelser i samband med att jag bevittnat bluesframträdanden. I bästa fall är bluesen en känslomässig berg- och dalbana som kastar åhöraren mellan ett rikt spektra av sinnesstämningar. Men den kan också vara tråkig, när musikanten inte lägger ner själ och hjärta i sitt framträdande.

I början av 90-talet hade jag den stora förmånen att få se en konsert med den storvuxne och ibland något kärve strängbändaren och sångaren Albert King. Albert King hade det välklingande smeknamnet ”The Velvet Bulldozer”- Sammetsbulldozern. Denna kombination av hårdhet och mjukhet var kännetecknade för hela hans sound. Albert var en imponerande gestalt, såväl fysiskt som musikalist. Han spelade på en flying V-gitarr långt innan dessa blev populära 2 decennier senare i tyngre hårdrockskretsar. Trots att han var vänsterhänt så spelade han på en gitarr för högerhänta, men vände på gitarren så att de ljusa strängarna hamnade längst upp. Detta bidrog till att Albert ur sin gitarr kunde pressa fram de mest bitande, ylande och pregnanta toner som bluesvärlden skådat.

På konserten steg den reslige Albert King fram ur ett moln av piprök efter bandet hade värmt upp med några låtar. Redan efter ett 10-tal sekunder stod det klart att Alberts gitarrspel var i högform denna afton. Han pressade fram den ena febriga tonen efter den andra ovanpå bandet dynamiska komp. Jag och mina vänder blev helt tagna och strax stod vi framför scenen i improviserad böneställning efter varje unikt gitarrcrescendo. King gitarrspel var fritt från tekniska fyrverkerier. Det var skenbart enkelt, men bestod i några få, melodiskt kraftfulla toner som han kunde variera i det oändliga. Toner som bar igenom vilken ljudvägg som helst. Toner som lyfte några unga grabbar i den tidiga 20-årsåldern från vardagens ok in i i Bluesnirvana. Jag har aldrig förr eller senare hamnat i en sådan emotionellt omskakande musiktrans. Det var som om Albert var en ormtjusare – och vi var de små ormarna som dansade efter hans pipa. Eller närmare bestämt hans 6-strängade raket.

Kvällen till ära hade han sin rosa Flying V-gitarr som Billy Gibbons låtit specialtillverka till honom. Namnet ”Albert King”- var ingraverat i pärlemor i greppbrädan.  När konserten var slut så hade jag turen att få skaka hand med honom. Jag var lång och mina händer nådde fram till scenkanten. Albert böjde sig fram och min hand druknande i hans stora Mississippinäve. Min hand är stor, men hans var gigantisk. En hand som var magisk. En hand som ännu inte funnit sin like när det gäller att krama fram blå toner.

___________________________________________________________________________________________-

Micke Mojjo Nilsson

http://www.mickemojo.com/

6182450380
Foto: Sverker Berggren