Krönika – Björn Gidlund 2014-12-14

All blues blev kvar i Grekland. 

Jag är tre eller fyra år och går med en grannpojke som hette Mikael uppför en konstruerad  och planterad slänt bakom ett av husen på Körfältet. Det är vinter och snön faller ymnigt och vi två, korta små pojkar, vadar i snö upp till midjan. Snödjupet förstärks av att det sluttar uppåt, och att snön har drivit över kanten. Mikael är ett år yngre än jag, kortare, så snön når högre upp på honom än på mig, nästan upp till armhålorna. Vi är ensamma där i snöyran vad jag minns, inga vuxna finns med i minnesbilderna, bara han och jag pulsande fram, upp över den lilla kullen. Vart vi skulle vet jag inte. Vi är bara där, i mitt minne, på väg uppför, kämpandes. Jag har en känsla av att jag hade dragit med honom på denna strapats, att jag lockat med honom, från gården där vi blivit tillsagda av våra mammor att hålla oss. Jag vet inte hur det slutade, bilderna tar slut där. Sista bilden är på Mikael och hans lilla ansikte med röda kinder, inramat av en mössa med öronlappar och snörning under hakan.

Och jag, jag visste ingenting om blues då.

Jag brukade stå och betrakta dem på håll, i smyg bortifrån rullstolsrampen vid norra ingången till höghuset. De var kanske femtio meter bort, så jag kunde sällan höra vad de pratade om, men jag läste deras kroppsspråk, de satt ofta likadant allihop, lätt framåtböjda med ena benet tätt över det andra, med foten nästan inkilad bakom vaden, ena armen liggande tvärsöver låret, den andra vilande på armbågen, i knät, med underarmen pekandes uppåt så att handen med den obligatoriska cigaretten alltid fanns framför läpparna, så att de knappt behövde röra huvudet för att suga i sig nikotinet. Ibland kunde någon av dem brusa upp, och resa sig och högljutt argumentera med armarna viftande och pekande mot någon av de andra. ” Va fan gafflar du områ, va? Du ska faaaan inte snacka me mig om de asså!” kunde det låta, och då var det extra spännande. De var sällan fler än 5 stycken som satt där på bänken. Dom var fullgubbar och farliga, och med dom orden ekande i skallen fanns det alltid ett obehag om de satt där och man var tvungen att passera.

¨Öhh lillgrabben va eru ute å gör rååå!”, kunde någon av dem bräka fram i riktning mot en då man gick förbi. Då ökade jag alltid på stegen, skyndade förbi med blicken ner i marmorgolvet. Men det var något som lockade mig med dem där killarna också, något som fascinerade. Deras luggslitna yttre, ofta hår med långa luggar, en del med ojämn skäggväxt, såriga knogar och näsor, alltid sneda gymnastikskor och jeans med hål, t-shirt, jeansjacka eller skinnpaj, språket de använde, stockholmskt på nåt sätt, slangord och roliga uttryck. Under vintern bar de mer omaka kläder, någon hade en  täckjacka i dova färger, medan en annan kunde ha en tjock mockajacka med ullkrage, någon kunde ha grön lodenrock också. De hade fortfarande jeans med hål allihop, men gymnastikskorna var utbytta mot stora otympliga skoterkängor, som sällan var knutna utan verkade sitta löst och sladdrigt på deras fötter.

Ibland satt Paul där med dem. Paul var en rödhårig kille som gick i brorsans klass. Han hade det inte lätt hemma, sa mamma och pappa. Ingen som tog hand om honom sa de.

Paul rökte också, men han satt inte stilla, som de andra när han gjorde det. Nä, Paul for runt, rörde sig hela tiden, som en fluga mot en fönsterruta. Han stannade upp ibland, för att ta några bloss på cigaretten, för att i nästa sekund hoppa upp på bänken och snabbt ner igen. Han påminde om en lejonunge, från ett naturprogram jag sett på tv en gång, med Arne Weise som speaker, en liten lejonunge som klättrade, ramlade och tumlade runt bland de andra, äldre, tröttare  och slitnare djuren i flocken. Paul gjorde ofta små ärenden åt de andra killarna på bänken. Stack och köpte cigaretter och så där. Då skulle han alltid ha några ciggissar i lön sa han. ”Jag må ju också leva.” kunde han säga. Då skrattade de andra.

De flesta vuxna sa ofta: det kommer att gå illa för Paul, bara tio år, rökare och kamrat med fullgubbar.

Och jag, jag visste det inte då, men det var blues jag såg.

Kom, kom och sätt dig, jag vill berätta.

Om du vill höra, vi kan ta en promenad istället om du vill.

Men lyssna, jag vill berätta.

Nätterna vid Lillsjön, då vi drack öl, då vi var unga och vilda, kanske till och med vackra. Cykelvurpan vid Minnesgärde, när jag kastades över vägräcket och slog sönder ansiktet.

Helikopterfärden från Boden till Sundsvall, då blixten slog ner i helikoptern medan jag satt och höll i en spypåse. Nyårsnatten då jag kysstes för fösta gången och allt snurrade runt runt runt. När mitt hjärta brast och jag föll ner på knä i en lägenhet på Köpmangatan. När min första dotter föddes och jag satt med henne i famnen och tittade på henne oavbrutet i 60 minuter. När min andra dotter föddes och jag gjorde samma sak. När jag var på ultraljud och fick reda på att vi väntade en son, och jag ville resa mig upp och applådera och ropa hurra hurra hurra hurra. När jag för första gången satt ensam och drack. Nätterna i fyllecellerna. Min allra första offentliga spelning på restaurang Ljungen. Alla vilda underbara gig med Panikorkestern. Alla själsdödande trubadurspelningar i samlingslokaler och på bygdegårdar under privata fyllekalas. Mitt allra första möte med hon som blev min fru. Midsommarnatten då jag för första gången sa att jag älskade henne. Novembermorgonen då jag vaknade upp i en soffa hos ett motorcykelgäng. Mitt allra första sommarjobb på Landstingets tvätteri i Lugnvik, då jag inte pratade med någon och åt  min lunch på toaletten. Gårdskrigen på Körfältet, då när himlen alltid var blå. Min första tripp på ecstasy, som var för bra. Min senaste fylla, tillsammans med han som skrev ”Det liv jag älskar att leva.” Min första fylla på fotbollsplanen i skogen, under stjärnhimlen i oktober. Branden som slukade en nära vän. Spindelbettet i Thailand. Födelsedagskalaset i Bulgarien som slutade i en solstol på stranden. Dagarna och nätterna på Gili Trawangan. Hashtripperna vid busshållplatsen. Den soliga dagarna. De regniga dagarna. Nätterna med brorsan i barerna på Khao San Road. Promenaderna runt sjön med hon jag lever med. Bilturen ner till Hallstahammar. Alla konserter och festivaler. Tältnätterna på Fröjdholmen. Hela jävla 90-talet. 40-årsdagen med Seasick Steve på ett fält i England. Natten i en hängmatta på ett tak i Athen. De vingliga spelningarna med The Coxs. Alla kolossala, storartade  nätter vid bardisken på O´learys. Natten då allt förvreds i ett inferno av smuts, skrik och galenskap. Mina frisyrer. Nätterna på The Red Room i Salem, MA. State Of Mud. Mor och fars fingertoppskänsla när jag var på väg åt fel håll. Halvåret hos mormor och morfar. Historierna från bottenvåningen, bakom dörren märkt AA. Irrandet i gränderna på Ios. Mitt första munspel. Min första gitarr. Första gången. Den gränslösa vansinniga bilturen på en alltför smal skogsbilväg i Vålådalen. Mitt militära fiasko. Middagarna och de soliga dagarna hos min syster i Rimbo.

Och, om den gången då jag glömde all, precis all min blues i en byrålåda på ett hotellrum på Ayia Napa, Cypern.
_______________________________________________________

Björn Gidlund.

IMG_0501