Krönika – Anna Nilsson 2014-11-02

-” Hej, jag heter Anna och jag är en nörd”! (-”Hej Anna”!)

Jag har en förmåga att nörda in mig på en massa olika saker; nagellack, scifi-serier, kartböcker, musikaler, Tudor-eran, orkidéer, smycken och vetenskap. Det är jätteroligt för min egen del, men kan säkerligen vara en smula påfrestande för andra – speciellt när jag börjar citera musikaltexter eller oneliners från ”Doctor Who” (allvarligt, bästa serien i hela världen – se den!) i vardagliga samtal och kallt räknar med att den jag pratar med ska förstå varför jag fnittrar lite över hur fyndig jag varit som kunde klämma in en musikaltext eller en oneliner i något så trivialt som ett samtal om vädret. Jag vill påstå att min familj och mina vänner är tappra som står ut med mig. Tack så mycket!

Det jag snöat in mest på är dock inget av ovanstående (även om scifi ligger mig hett om hjärtat), utan förstaplatsen går till kameror. Fotograferande. ”Måla med ljus” som det så fint heter.

Jag tror att de allra, allra flesta människor har ett behov och en vilja att uttrycka sig. Hur man gör det är olika från person till person, vissa väljer den ”klassiskt” kreativa vägen och blir skådespelare, konstnärer, dansare eller musiker – hos andra visar det sig i klädstil, inredning och liknande. Gemensamt för alla är dock – tror jag, att man vill visa vem man är. Vad man känner. Vad man tycker.

För mig var det en väldigt lång och krokig väg att gå innan jag hittade mitt sätt att uttrycka mig på. Eller ja, mina sätt. Uppvuxen i en liten, liten by ute på landet närde jag drömmar om att bli skådespelare. Den bästa skådespelerskan i världen. Sen började jag kommunala musikskolan och ville bli pianist. Den bästa pianisten i världen. Sen började jag skriva. Ville bli Pulitzer-författare. Sen började jag måla. Ville bli den bästa konstnären i världen. Sen började jag sjunga. Ville bli bäst… ja ni fattar.

Problemet var bara att jag blev inte bäst i hela världen. Det är jättejättesvårt att bli bäst i hela världen på något, men det var för mig det enda som räknades. Lite dömt på förhand kan jag tycka såhär i efterhand. Så jag fortsatte sökandet efter vad det var jag skulle göra, för när man känner att finns en kreativitet som bara måste ut, då fortsätter man att leta utlopp för det. Annars sprängs man. Alltså, inte bokstavligt men ja – ni fattar.

Efter ett år på teaterlinjen och tre år på musiklinjen hade jag fortfarande inte hittat rätt. Att sjunga var och är fortfarande något jag njuter och mår helt galet fantabulöst bra av, men det är enbart när jag är ensam och ingen hör som jag på riktigt kan slappna av. Det innebär inte att jag är tyst – våra närmsta grannar har precis flyttat, men jag väljer att tro på deras förklaring att dom köpt hus och att det absolut inget har att göra med min förkärlek att sjunga som om ingen hör.

Våra nya grannar… Förmodligen lika bra att jag bakar en ”välkommen hit, vad roligt att ni flyttar in”-kaka i förebyggande syfte? Lite som en ursäkt på förhand? Vagga in dom lite i falsk trygghet?

När jag började fotografera för tre år sedan kände jag för första gången inget behov av att vara bäst. Det var som aldrig något problem. Jag jämför mig så klart med andra, men istället för att känna mig urusel när jag ser deras bilder hittar jag inspiration i dom.

Kanske det har att göra med att jag nu hittat mitt kreativa utlopp, mitt sätt att berätta och visa vem jag är och vad jag ser. Kanske beror det på att jag faktiskt nu kan känna mig stolt på riktigt över foton jag tar, och då spelar det ingen roll för mig vad andra anser om dom. Den där känslan i magen, pirret som känns när en bild blivit riktigt bra – den gör att jag kan känna mig bra nog, för mig.

Bland det bästa jag vet är att plocka ihop kamerautrustningen, snöra på mig skorna och bege mig ut. Var spelar mindre roll, för det finns ögonblick överallt. Jag har suttit längst upp i en turistbuss och fotat Londons alla broar. I vintras hängde jag halvvägs ut från ett tågvagnsfönster medan vi tuffade upp mot bergen på Sri Lanka, med stup på hundratals meter alldeles bredvid tågrälsen. Kameran har fått jobba hårt när vi besökt Hårte och fiskelägren där, Östersund och Oviken har förevigats från alla vinklar och vrår och jag har hundratals bilder av min familj och vänner. Långt ifrån alla är bra, långt ifrån alla är tagna med eftertanke men tillräckligt många ger det där pirret jag nämnde. När jag blir gammal och glömsk finns det kvar, alla minnen och ögonblick – på halvmatt fotopapper (pappersnördreferens – men allvarligt, använd inte blankt fotopapper).

För mig är det helt underbart att ha hittat en form där min kreativitet får fritt utlopp, där jag inte känner att jag måste bevisa något för någon annan utan där jag bara är. Självklart blir jag glad om mina bilder uppskattas av andra, och jag blir ju själaglad när någon säger att jag är duktig – men det är inte därför jag gör det. Jag fotograferar för att det gör mig lycklig.

In i själen lycklig. Då behöver jag inte vara bäst.

Jag hoppas att alla finner sitt sätt att bli lycklig på.
_____________________________________________________
Anna Nilsson
AMN Photography

Anna
Foto: Anna Nilsson