Krönika – Andréa Lundquist 2014-11-23

Mitt första kärleksmöte

Jag kommer så väl ihåg det, precis som att det var igår det hände. Jag var tio år gammal och hittade en CD-skiva i mitt rum. ”Cornelis Vreeswijk” stod det på den, och omslaget skulle föreställa hans ansikte i en abstrakt form. Jag vet inte hur eller varför den plötsligt låg bland mina skivor (som annars bestod av spice girls, systrarna graafs singel och pink) men jag antar att det var ödets sätt att föra oss samman. ”hönan agda” fanns med på låtlistan och jag kommer ihåg hur jag skrattade högt åt låttiteln, så jag satte på den låten först av alla. Jag kommer aldrig kunna beskriva hur hans musik fick mig att känna, men det var som att det tändes en eld inom mig.

Sen lyssnade jag på hela albumet samma kväll, och gick och la mig med ett stort leende på läpparna. Det kändes lite som att jag hade hittat hem, 10 år gammal. Att försöka övertyga mina jämnåriga tjejkompisar om att detta geni var ”the shit” gick väldigt, väldigt dåligt och jag gav upp när en av dem sa: ”Alltså, hur kan en tjock gubbe med skägg vara bra?”. Ni förstår ju själv hur svårt det var att förklara för en grupp 10åriga boyband-lovers att Vreeswijk var det bästa någonsin, så jag gav upp. Dom förstod helt enkelt inte.

För ett fåtal är Vreeswijk kanske ingenting, men jag vill tro att dom flesta ändå insett vilken otroligt bra låtskrivare och musiker han var, förmodligen en av dom bästa någonsin. Men för mig är han så mycket mer än så. Denna fantastiska människa har inspirerat mig till att själv börja skriva musik och melodier. Han har fått mig att inse att musiken och låtskrivandet är den absolut bästa ventilen när man har något inom sig som måste komma ut. Han har liksom nått mig på djupet, och för det är jag honom evigt tacksam. Jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv hade sett ut om jag aldrig hade hittat den där skivan? Förmodligen helt annorlunda.
___________________________________________________________
Andréa Lundquist

http://www.andrealundquist.se/

bild